Den andra versen fortsatte att eka genom stationen.
Leonardo stod helt stilla med blicken fäst vid flickan.
Ljudet från väskan som fallit till golvet hade fångat några förbipasserandes uppmärksamhet, men ingen gick närmare.
Sofia fortsatte att sjunga utan att förstå vad som hände, med en röst som berättade om livet för dem som inte ägde någonting men ändå trodde på vänlighet.
Leonardo sjönk långsamt ner på knä bredvid henne medan hjärtat slog vilt i bröstet.
“Är det du… verkligen du?” viskade han.
Flickan lyfte blicken och såg på honom, oskyldig och helt ovetande om hans förvåning.
I det ögonblicket förstod han att ett litet barns musik kunde beröra även den som verkade avlägsen och mäktig.
Förbipasserande började stanna.
Några tog fram sina telefoner.
Andra höll andan.
Leonardo gick närmare hatten.
Där inne, gömd bland mynten, fick han syn på en liten lapp.
Det var ett handskrivet meddelande från flickans mamma:
“Låt inte världen glömma dig.”
Musikern kände hur någonting förändrades inom honom.
Han insåg att flickan inte bara sjöng för pengar.
Hon sjöng för hoppet.
Och han skulle göra allt som stod i hans makt för att skydda henne och se till att hon var trygg.
I flera timmar stannade han vid hennes sida, lyssnade, hjälpte henne att samla ihop de mynt som hade fallit och talade vänligt med henne.
Varje dag därefter återvände han för att höra hennes röst och försäkra sig om att hon inte saknade någonting.
Och lilla Sofia lärde sig att även en främling, som vid första anblicken verkade hård och avståndstagande, kunde bli en beskyddare av vänligheten.
